Trädsläckaren – Mattias Bäcklin, Kulturskyddsföreningen

Trädsläckaren – Mattias Bäcklin

Kulturskyddsföreningen

I en utställningslokal sorterar den vane besökaren bort brandsläckaren och fuktmätningsskåpet, och låter blicken landa på konsten i rummet. Det är en blickens färdighet, som att undvika att kliva på hala stenar, eller som en hemmablindhet, det mest bekanta försvinner in i vaneseendet. Mattias Bäcklin har hittat ett gränssnitt i det publika rummet som förenar olika grenar av kulturen. Människans relation till naturen sträcker sig mellan vördnad och ignorans, på samma sätt som vi tar gatan och parken för självklart istället för att se dessa som politiska bedrifter. Träd försvinner in i vaneseendet, och gatan vi går på är en välbekant biotop för dagens människa. Genom att återinföra civilisationens tecken, funktionslöst inskrivna i ”osynliga” ytor i stad och i rum, uppstår ett nytt seende. Staketet som slukats av trädet blir en del av mystiken – hur kan något så absolut som den moderna tidens installationer betvingas så totalt av naturen? Trädet har alltid rymt brandsläckaren, kan tyckas, såsom konsten en gång mytologiserades som att statyn alltid fanns i marmorblocket, den behövde bara befrias. Att släcka bränder har i vår tid blivit synonymt med den känsla av att bara hinna med det mest akuta, ett uttryck för livsstress. Den okontrollerade branden har också blivit den mest konkreta upplevelsen av klimatförändringen, men när bränderna är under kontroll skapas inga rubriker. Vi borde inte vänja oss vid att arbete och hållbar utveckling är en oavbruten räcka brandsläckande. Vi behöver fler tillfällen att lyfta blicken, att väcka seendet och se det välbekanta omkring oss i ett nytt ljus. Världen omkring oss har alltid innehållit allt vi behöver. Samtidigt reser verket frågor kring vad som är tillåtet inom dem demokratiska ramarna för bruket av det offentliga rummet.

Instagram tag här.
Mattias Bäcklin